Jag börjar nivå 2 med Moa. Första passet är katastrof. Katastrof. Uppvärmningen var ännu jobbigare än nivå 1 och jag tror inte jag lyckades med nånting under passet. Jag kunde inte klättra. Vi provade shoulder mount och half flag och jag förstod ingenting. Jag lyckas inte ens med en början på något trick. Jag har lite problem med spänningar i skuldror och trycket av shoulder mount försöken gjorde att jag fick huvudvärk.
Jag gick från passet utmattad, med huvudvärk och var beredd att byta till nivå 1.
Jag går och tränar själv på söndag i alla fall. Lite nervöst att träna själv. Har ingen som leder uppvärmningen så jag slarvar. Kommer som inte ihåg vad vi brukar göra och har ingen musik med mig. De andra som tränar själva är enormt mycket bättre än mig. Men jag har min lista med alla trick jag lärt mig under nivå 1 och nöter. JAG LYCKAS KLÄTTRA ÄNDÅ UPP TILL TAKET! Jag gör en high five med taket och ser mig om i det tomma rummet. Jag förstår inte att världen inte stannade upp för detta mirakel! Jag har ett vagt minne här av att jag barnsligt glatt berättar det här för Louise, lite som ett barn som stolt ska visa nåt för mamma...Jag bestämmer mig för att prova ett pass till på nivå 2.
Andra passet går mycket bättre och jag lyckas mycket bättre med klättringen. "Vad har hänt? Klättringen var ju katastrof förra gången" säger Moa. Jag får också reda på att alla andra i just den gruppen har gått nivå 2 förut. Phew... Då är det ju helt ok att jag är mycket sämre! Svagast, fetast och stelast sammanfattar ganska bra hur jag är under nivå 2, men det är jag helt ok med. Jag fortsätter dock att träna själv på söndagar och utvecklas ganska snabbt. Mot slutet var jag i stort sett ikapp de andra. Jag är inställd på att gå nivå igen.
Sista lektionen säger Moa att hon tror att jag kan gå nivå 3. Beslutsångest... Varför hamnar jag alltid mellan nivåer? Efter att ha mejlat med Nelle så kommer jag fram till att det är bättre att gå nivå 2 igen och bygga mer styrka. Speciellt om man har uppehåll under sommaren.
Jag gick från passet utmattad, med huvudvärk och var beredd att byta till nivå 1.
Jag går och tränar själv på söndag i alla fall. Lite nervöst att träna själv. Har ingen som leder uppvärmningen så jag slarvar. Kommer som inte ihåg vad vi brukar göra och har ingen musik med mig. De andra som tränar själva är enormt mycket bättre än mig. Men jag har min lista med alla trick jag lärt mig under nivå 1 och nöter. JAG LYCKAS KLÄTTRA ÄNDÅ UPP TILL TAKET! Jag gör en high five med taket och ser mig om i det tomma rummet. Jag förstår inte att världen inte stannade upp för detta mirakel! Jag har ett vagt minne här av att jag barnsligt glatt berättar det här för Louise, lite som ett barn som stolt ska visa nåt för mamma...Jag bestämmer mig för att prova ett pass till på nivå 2.
Andra passet går mycket bättre och jag lyckas mycket bättre med klättringen. "Vad har hänt? Klättringen var ju katastrof förra gången" säger Moa. Jag får också reda på att alla andra i just den gruppen har gått nivå 2 förut. Phew... Då är det ju helt ok att jag är mycket sämre! Svagast, fetast och stelast sammanfattar ganska bra hur jag är under nivå 2, men det är jag helt ok med. Jag fortsätter dock att träna själv på söndagar och utvecklas ganska snabbt. Mot slutet var jag i stort sett ikapp de andra. Jag är inställd på att gå nivå igen.
Sista lektionen säger Moa att hon tror att jag kan gå nivå 3. Beslutsångest... Varför hamnar jag alltid mellan nivåer? Efter att ha mejlat med Nelle så kommer jag fram till att det är bättre att gå nivå 2 igen och bygga mer styrka. Speciellt om man har uppehåll under sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar